JAANA KOKKO: SKRIFTLIGA REFERENS, MUNTLAGDA TRADITIONER

Nyckelord: geopolitik, gränsforskning, kvinnors arbete, säsongsarbete, rörligt arbete, matrilineäritet, Östra Finland, karelska traditioner, romer i Baltikum, historisk materialism.

Under de senaste åren har jag försökt fånga platsens atmosfär – oftast med hjälp av experimentella och dokumentära rörliga bilder. Jag vandrar omkring, stannar till en stund på en plats, samlar in iakttagelser, observerar, anpassar mig, förhandlar med den jag filmar, filmar och spelar in ljud. Jag återvänder till platsen, ofta och många gånger. När bilderna och ljuden till slut ordnar sig i en sekvens förvandlas allt i dem till material, även de djupa mötena. Den största delen av materialet hamnar inte på utställning, utan förblir som det är. En bild måste väljas ut när den erbjuder något annat än det som redan finns.

När jag besöker en plats intresserar jag mig först för dess geografiska särdrag – landskapet, trädbeståndet och vattnet – men snart söker jag efter litterära referenser för att kartlägga platsen. Händelser som en gång skrevs ner belyser platsens förflutna karaktär, ger perspektiv och tillför djup åt tiden. Ibland kommer litteraturen först och där nämns en plats som jag senare söker mig till. Mer intressant än den nedtecknade informationen är dock för mig det som finns här och nu — vilka och vem som lever, är av kött och ben eller växtdelar, andas och talar — och framträder vid sidan av den framgrävda historien, vid sidan av de döda.

Olika perspektiv och historiens spår korsas någonstans, en plats som vi till slut benämner som en plats, en tomt, en by, en stad – och slutligen ett land. Platsens uttryck är mångfacetterat och ständigt föränderligt. Dessa föränderliga identiteter hos platsen, de skrivna och talade orden samt den relation som bildaren knyter till platsen leder till flera samtidigt verksamma (tank)linjer. Jag följer blickar från samma eller olika tidpunkter och strävar inte efter att skapa en hel, enhetlig bild av materialet, som en biografiförfattare eller en renodlad dokumentärfilmare kanske skulle göra. Jag antar att jag föreställer mig att livet i konstverket då ser mer ut som sig själv: ofullständigt, ofullkomligt, mångfacetterat och alltid pågående, rörande sig genom tidens olika lager.

Det tar flera år att hinna med allt detta – att springa runt mellan olika platser, lära känna människor, träffa folk och ordna saker. Mitt sätt att arbeta är så långsamt att jag skulle byta bort det direkt om jag kunde. Varje gång ett arbete är klart lovar jag mig själv att det här var sista gången.

Utställningen på Kritisk Galleri består framför allt av två sådana, så att säga, metodfilmer som jag har arbetat med parallellt under nio år vid två olika geografiska gränser. Roma Mountain/Romanivuori (2022, 38 min) spelades in i den stad som delas av gränsen mellan Estland och Lettland under åren 2017–2022. Gränsen mellan staterna delar staden i delarna Valga och Valka. När jag besökte Valga för första gången kände jag igen den finsk-estniska dramatikern och politikern Hella Wuolijoki (1886–1954) på ett foto som hängde på väggen i stadsmuseet. När jag kom hem läste jag hennes memoarer, där hon beskriver trädgården vid familjens hus i Valga och sina upplevelser under 1906, efter den första ryska revolutionen (1905). Dessa upplevelser och den marxistiska litteraturen som fanns tillgänglig hade en frigörande inverkan på författaren. Hur kan en trädgård se ut som leder till politiskt uppvaknande, undrade jag. Och vad ser vi när vi blickar bortom det vi ansåg vara centralt – när vi tittar på sidorna och kanterna, på otydligheterna? I trädgården hittar man till slut andra historier; det förbisedda folkmordet på de baltiska romerna och den romska kvinnans rörliga arbete.

Itä / East (2025, 29:30 min) spelades in i Mellersta Karelen, vid Finlands östra gräns, under åren 2019–2024. Där har min mors släkt bebott en gård i den lilla byn Potoskavaara sedan 1700-talet. Elias Lönnrot (1802–1884) besökte Potoskavaara under sin första resa för att samla folkdiktning år 1828 och skrev i sin dagbok en beskrivning av ett kareliskt bröllop. När jag sommaren 2019 besökte gården där bröllopet hölls, träffade jag ukrainska säsongsarbetare. Min guddotter firade sitt bröllop i byns samlingslokal år 2022. I filmen ordnades platser, seder och traditioner, skratt och längtan samt den tidigare och nuvarande arbetsfördelningen i en rad, som material som överlappar varandra, ligger ovanpå varandra och existerar parallellt. 

I utställningen visas även ”Seinävaate” (2015–2026), som också utforskar minnet och arbetet i relation till materialet. Där vävs lokalt och globalt rörligt arbete samman med personliga och känslomässiga livserfarenheter på samma tyg. Samtet och paljetter kommer från Kreutzbergs tygmarknad, medan skjortorna, tygerna och sömnaden kommer från olika delar av världen, och klädernas bärande och bearbetning har en koppling till min (egna) matrilineära släktlinje.

I Helsingfors den 17 september 2026

---

JAANA KOKKO
1972–
www.jaanakokko.com

”Jag är konstnär, filmskapare, lärare och ibland kurator. Jag är född i Joensuu, bor i Helsingfors och är förälder till ett barn (född 2009).”

---

Invigning den 8 oktober 2026 kl. 18–20.

KRITISKA KLUB I NOVEMBER: JAANA KOKKO

Kritiska Klub torsdagen den 12 november kl. 17–19. Jaana Kokko samtalar med Teemu Mäki om sin utställning och dess teman. Hjärtligt välkomna!

---

Översättningen görs av DeepL.