GALLERI ASKI: PANU RUOTSALO – INTRYCK FRÅN NAT TILL GRYING

”I min kommande utställning kommer jag att minnas min barndom i Aulanko i Tavastehus på 70-talet och minnas de mörka timmarna före gryningen. När jag var i skolåldern tillbringade jag mycket tid ensam, och det var då jag började träna min fantasi och använda den till min fördel när jag kunde, och det var nödvändigt. Utställningen på Galleria Aski kommer att visa målningar från dessa ögonblick.

Jag var sex år gammal när jag satt på trappan som ledde upp till övervåningen i vårt hus och såg genom fönstret hur bakljusen på en Volvo 164 försvann in i den vinterliga skogen och lämnade efter sig endast det välbekanta mörkret. Då började ett dagligen återkommande ögonblick, som fortsatte ända tills solen beslutsamt målade sig fram genom skogen, in i torpets väderbitna väggar och fönster, och därigenom vidare in i ögonen på ett barn som med sin fantasi hade fött sig självt och tålmodigt väntat på ljuset.

På vintern var hemmet kallt på morgnarna. Det värmdes huvudsakligen med ved, eftersom man hade övergett värmaren som spred en lungretande oljelukt, på grund av dess betydande hälso- och brandrisk. Rinnande vatten fanns inte alltid, ibland inte på flera månader, eftersom pumpen eller rören hade frusit och ofta förblev frusna ända in i mars. Under dessa stunder satt jag oftast på min trygga plats i soffan bredvid eldstaden, invirad i sträva, kliande ärvda filtar, och betraktade försiktigt fönstren – på samma sätt som ett barn ser lite vid sidan av något alltför skrämmande. Jag såg hur de snötäckta gestalterna av tallar och granar skapade former i månljuset mot den mörka himlen. De hade många skepnader och många ansikten – ofta välbekanta, men ibland hade de en benägenhet att vrida fram nya, än mer skrämmande figurer ur sig själva, vilka genom ett barns gränslösa fantasi härskade över denna plats som övergivits av makterna för vintern. Först när morgonljuset ritade sina skira preussiskt blå linjer över snön vågade jag resa mig och se rakt genom de gamla fönsterrutorna – rutorna som förvrängde landskapet och var frusna längs nederkanten – och undersöka det jag såg.

Rosbuskarnas grenar, tyngda av snö, såg ut som om hundra små varelser hade böjt sig i vördnad inför någon osynlig makt. Den stora stenen på övre gården liknade, under sin snöbörda, en väldig sovande tjur, och den tegelmurade grillen (som än i dag, när jag tänker på den, fyller min mun med den berusande smaken av halstrad sill) såg i sitt tjocka snötäcke ut som en inbjudande, svart öppning till underjordiska världar. I skogen, bara ett stenkast från huset, reste sig en enorm gran mot höjden. Dess topp svajade i långsamma rörelser ovanför allt annat och liknade i månljuset ett avlägset, mytiskt berg från sagoböckerna. Det var ett gammalt träd, mycket äldre än huset, minns jag att jag tänkte.”

Panu Ruotsalo är känd för att utforska olika sätt och tekniker inom måleri, och han är känd för sin abstrakta expressionism, som är i ständig förändring och ständigt söker efter nya sätt att presentera och nyanser. Han knyter ofta samman utställningsensemblen till en berättelse genom att skriva text som stödjer målningarna och använda även bekanta motiv som metaforer, vilket leder betraktaren till en djupare upplevelse med sina målningar.

Ett konstnärssamtal är söndagen den 1 mars kl. 15–16.

Webbsida: Panu Ruotsalo

instagram: @panuruotsalo